Den äldsta bevarade texten där Bovallstrand är nämnt vid namn är från 1585. I texterna framgår att saltning och utförsel av sill förekom på platsen under den stora sillperioden i slutet av 1500-talet.
Bottnafjorden begränsas i söder av branta, höga berg. Mellan två av dessa, Gullviksberget och Korpåsberget, fanns en stor äng där de markägande gårdarna hade sina djur på bete. På bergens utlöpare mot fjorden, som inte hade någo
t värde för markägarna, växte bebyggelsen fram och vid strandkanten byggdes bodar och bryggor. Först mot slutet av 1800-talet började ängen bebyggas och senare fylldes den långgrunda stranden ut med sten och sand och ett torg skapades.
Farleden från havet till Bovallstrand är relativt rak och problemfri vilket, tillsammans med förekomsten av en sockenväg, bidrog till att Bovallstrand tidigt fick reguljär ångbåtsförbindelse och blev utskeppningsplats för bl.a. sill och sten. De stora näringsgrenarna i samhället, fram till mitten av 1900-talet, var fiske, fraktfart och stenhuggeri. Sedermera blev orten även än badort, men till skillnad från andra badorter i Bohuslän satsade man här på de ”vanliga” människorna, man anpassade badverksamheten så att barnfamiljer från den då så kallade ”arbetarklassen” och lägre tjänstemän hade råd och möjlighet att resa hit.
Bovallstrand är alltså en ort som förvandlats från fiskeläge, till skutskepparsamhälle till stenhuggarort och till badort.
Bebyggelsen från 1800-talet och början av 1900-talet finns i stort sett kvar i samhället. Många byggnader har bevarande tidstypiska, mycket säregna, trädetaljer och dessutom terrassmurar, trappor, grindstolpar och verandapelare av huggen sten. De flesta bostadshusen omges av små trädgårdar. Några av sjöbodarna har också kvar sitt ålderdomliga utseende, medan många verksamhetslokaler ändrat karaktär.
Källa: Wikipedia